De slår mig när jag bläddrade bland fotona på datorn att de är tre (3!!!!!) år sen vi satt på Lagnö tillsammans med Tina och barnen. Tre hela år. Det va sommaren 2008.
De är över 2 år sedan hon dog. Hur fan är de möjligt? Hur kan de gått så fort?
Tiden läker sår? Nej, men kanske blir saknaden mer uthärdlig med tiden... men saknar de gör jag. Mest faktiskt hela tiden!
Allt jag vill berätta för henne, allt jag vill visa och dela med mig av. De går inte. Hon finns liksom inte. Tina!...
Helvete!
4 kommentarer:
Vet du Johanna där har du fel! Hon finns visst; inom dig i ditt hjärta! Jag tror att pratar du inom dig själv så hör hon dig och finns där när du behöver det. Att sakna en vän, en människa det tror jag att man alltid gör men med tiden så gör inte saknaden ont. Fundera på vad hon skulle svara dig när du pratar med henne hittar du svaret så vet du att hon finns i ditt hjärta. Vårda det fina i det så ska du se att saknaden blir bättre. :) Kram på dig!
Jag har kommit på att jag nog inte är så andlig. För mig är hon borta. Jag vill kunna ringa. Inte prata inom mig.
Men de va en fin tanke.
Visst är det så, men det jag egentligen menade var att hon finns som ett minne i hjärtat! Lite dålig formulering, ber om ursäkt för det. Förstår att du saknar din vän.
Kramar
Saknar oxå... Hon gav.
KRAM
Skicka en kommentar