Jag har alltid haft mkt vänner, men innan högstadiet aldrig någon riktigt nära.
Jag hamnade i "gänget" som mina föräldrar inte helt gillade. Det var inga dåliga personer, men mina föräldrar fick aldrig riktigt lära känna dom.
Sen var alltid min syster med "bra" vänner och jag kände ofta under den tiden att hon var så mkt bättre. Jag slog bakut ordentligt, jag var en riktig hemsk unge! De jag gjort o sagt till mina föräldrar är oförlåtligt och jag hoppas inte de upprepas av mina barn.
När jag hoppade av omvårdnadsgymnasiet visste jag inte alls vad jag ville göra. Jobbade i stallet ett halvår. Då slog de mig att jag skulle läsa djurvård. Sagt o gjort. Jag flyttade o bodde på internatboende.
Ett år utanför Värnamo och två utanför Västervik.
Under denna tiden var vänner o festa de som tog upp mitt liv.
Jag visste tidigt att jag var intresserad av tjejer, vilket aldrig har varit en hemlighet bland mina vänner.
Men jag trodde ingen ville ha en tjockis som mig, jag var övertygad att jag skulle leva ensam. Så jag kom att ta första bästa som ville ha mig. Jag gillade det inte men är man desperat så.
Han hette F. Han älskade marken jag gick på. Det blev förmkt, efter nio månader gjorde jag slut. Då fick jag hela hans familj efter mig... Blev kallad hora av hans mamma.
Och fick sen reda på att han försökt ta livet av sig. Detta knäckte mig. Jag skulle aldrig ha nåt seriöst. Jag var då 16. Jag träffade sedan D, vi hade ett märkligt förhållande. Mest på "pappret"... vi träffades knappt när jag bytte skola. I denna veva träffade jag min första tjej... bitarna föll på plats. Jag var 17.
D var iaf otrogen och efter att jag kastat upp honom på en bil såg jag aldrig honom igen typ. Jag började dejta, bekräftelsedejta... det är väldigt osunt.
Efter skolan, tänkte jag berätta för familjen om min läggning. Men de sket sig. Jag klarade inte av det. Men va gjorde det? Jag skulle ju iaf leva ensam.
Flyttade till sthlm. Jobbade som barnflicka. Lugnade ner mig. Fick bättre kontakt med mamma o pappa.
Då började jag hänga i gaystockholm, och visste väl att jag hittat "hem"... men förträngde det väl...vågade inte berätta hemma.
Jag var trots många nya vänner väldigt ensam. Då träffade jag J, genom vänner. Världens finaste människa. Jag älskar honom än idag. Han kom att bli pappan till alla mina barn. Fille var inte planerad men väldigt välkommen, hon är född 2 månader efter våran ettårsdag. De gick alltså fort. Sen två år efter kom Mille, han är prematur och föddes i v 31. Det var en jobbig tid. Vi var på sjukhus mest hela tiden första månaderna. Lillebror Elle kom som en liten bonus tre år efter Mille... jag levde för dom. (gör än idag!)
J o jag levde tillsammans i 10, absolut inget jag ångrar. Dessa tio år gick ofantligt fort. De vet ju alla som har barn. Man går ju in fullständigt i rollen som förälder.
Under dessa år läste jag till undersköterska och började jobba inom vården.
När vågen visade 150kg, blev de operation. Den resan har ju ältat klart. 86kg gick jag ner på ca 14 månader. Jag började bli sedd, jag blev någon. Inte bara en tjockis.
Det går inte berätta om den resan, de är för mkt och för stort.
Jag träffade Nina iaf, jag föll pladask för henne. Nästan innan jag träffat henne på riktigt. Som hon ruskade om mitt liv, jag kände att jag levde. Big time! De sköna var att jag vågade stå för vad jag kände, jag var ärlig hela vägen.
Tillslut fattade Nina också. Att hon faktiskt ville ha mig i sitt liv. Och de var ju för väl. Jag kom alltså ut när jag var 29 år. Men även de gick ju bra tillslut. Min familj älskar Nina.
Hon är den som håller mig på jorden, så jag inte svävar iväg. Jag är den som får henne att lätta lite och inte stå så stadigt. :-)
Vi må se omaka ut kanske, men oj vad vi matchar! Hon är kärlek för mig. Hon är den som känner mig bäst, hon är den som kan framkalla alla känslor hos mig!
Hepp! De va la jag i kortfattad version.
Published with Blogger-droid v1.6.5
1 kommentar:
KUL att få läsa så mkt om dig.. :))
Skicka en kommentar