Dagar är lite småjobbiga, jag vaknar med en lite irritation och frustration. Det händer då och då. För att de känns som jag inte räcker till tror jag.
Men, de kanske ska ses som positivt? För de bevisar ju att jag inte är likgiltig. Den känslan ogillar jag starkt! De är obehagligt att känna att man skiter i vilket!
Jag funderar ibland rätt mkt över folks beteende ( inte vänners direkt. För är de nåt jag inte förstår - då säger jag det) och mkt kan jag inte förstå mig på.. Jag ställer mig själv frågan. Hur fan tänkte h*n nu?
Som att tex aldrig kunna se sina egna brister, lägga all skuld på andra, sätta sig själv överst (kan ju va bra till viss del förstås), uppenbart ljuga, exponera sig så det blir pinsamt mm mm ....
Kanske ska man inte kunna förstå allt...?
Fast det mest skrämmande är att de kanske är mig som man inte begriper sig på?
Jag tycker allt som oftast att jag är en rätt bright, enkel, rak och hyfsat socialt begåvad prick....
Fast jag tror inte alltid min ironi går fram alla ggr....
....så tänk om de är precis tvärtom?
3 kommentarer:
tror det kan va en blandning faktiskt.
Men om vi slutar fundera runt oss själv och runt våra vänner då slutar vi ju oxå vilja förstå och jobba med oss själva och våra relationer.
Tror dock vi behöver va lite rakare mot våra vänner. Fråga mera exakt hur dom tänker o så... för att undvika att stå där och inte fatta nåt trots att vi trodde oss veta var vi hade varan?
sen kan väl jag tycke att det till tider kan va lite intressant att man inte vet allt om mina vänner... att det duker upp nya sidor och saker om jag inte känner till eller kunnat räkna ut. Det roliga slutar dock när man blir överraskat för ofta så man inte längre vet var man har den andre.
Kloka ord från klok tant!
Puss
haHa... verkade mest lite snurrigt men du fattar nog. kan bli så när man bara skriver som orden kommer :)
Skicka en kommentar