En stjärna på himlen

Äntligen hemma och med älsklingen, har precis ätit... de vart gott!

När jag åker pendeln hem från jobbet har jag tid att tänka, och tro mig det snurrar på ordentligt! Idag satt jag och tänkte på om jag gjort något sådär extraordinärt som man får en stjärna på himlen för? Tänkte länge och väl, men näää jag åkte förbi station eller station och kände mig mer o mer som en looser tills det plingade till...

Jag har faktiskt, när F var bebis och jag bodde i stan. Vi var nästan jämt ute och fikade och varje dag satt han där på drottninggatan och bad om lite pengar, oavsett väder...
När jag hade gått förbi honom nästan 4 månader stannade jag faktiskt, hälsade och frågade om han ville följa med och äta lunch. Han tittade skeptiskt på mig men när han insåg att jag inte skojade blev han jätteglad.

Ja, där gick jag med F i barnvagnen och en hemlös man. Han hette Palle. Jag F och Palle, på väg till mcDonalds. Han var jättetrevlig och han fullständigt bubblade under hela lunchen, han bertättade att hans alkoholism fått han till hemlös och han hade tappat kontakten med sina 2 barn. Efter bigmac o co, kaffe gick vi till uff och där köpte vi nya jeans och en tröjja. Han tackade hela tiden, men de va nog jag som skulle tacka honom. Han fick mig att inse att jag hade så mkt att vara tacksam över.
Tänk ändå, för 2 timmar och 250kr av mig fick han nya kläder och mat i magen....
Jag gav honom kaffe några gånger efter det, men efter ett tag var han inte där längre, undrar så vart han tog vägen. I min värld blev han nykter och kontaktade sina barn och allt blev förlåtet, men det är nog föga troligt.....