Finns de risk tror ni att bloggen eller kanske andra community gör att man släpper "verkligheten"? Att man blir mer tyst i vanliga livet för att leva genom nån slags fantasivärld istället? Eller de är de väl inte heller visserligen, men så att säg internetvärlden...
Fast jag ska inte sticka under stolen me att detta hjälpt mig många gånger, när F var bebis tex och jag inte kände en kotte som hade barn.... då va internet räddningen... plötsligt fanns de massor med unga mammor man kunde dela vardagsbekymmer med. Och samma sak med operationen, jag hade nog aldrig ens vågat om jag inte fått prata och bolla tankar med andra opererade....
...men kanske tar det över för mkt, av livet?... Jag gör inte mkt mer än bloggar nu förtiden, men nog blir de några timmar i veckan...speciellt om jag är ledig. En händelse och jag tänker...de där måste bloggas... då kanske de gått för långt?...
Fast de är jätteskönt att få skriva av sig, allt...jag behöver egentligen inte ha överseende alls här för de här är min blogg - mina tankar...
Ibland kommer tankarna ner i text först, och de är ju inte alltid så lyckat alla gånger...
Jag sårar folk, som tycker att jag borde berättat om det först.
6 kommentarer:
Jo jag vet lite hur du menar. Jag tänker mig ganska noga för att lämna ut namn eller vara för öppen med saker som hör ihop med C eller barnen. Iaf innan jag tagit det med den det berör. Å andra sidan skulle inte bloggandet vara givande om man inte lämnade ut en del. Men jag tänker inte låta mig tystas för det. Min blogg är min, en variant av en "dagbok" ett sätt att pysa, elelr jubla! Kram!
Det "farliga" är ju om man ENBART kommuniserar via sin blogg med sin omgivning. När man inte längre vågar reda/prata ut öga mot öga med människor eller om man ska berätta sina "sanningar" för allt och alla och sen hänvisa till att "Detta är minsann min blogg och jag skriver vad jag vill!".
För mig är bloggen ett kompliment till mitt "vanliga" liv. Jag försöker interagera med min omgivning irl och vill se, höra och känna dem och de vill det med mig. Det jag sen skriver om i bloggen är MINA upplevelser (oavsett om mötet irl varit bra eller dåligt) jag skriver alltså inte till någon egentligen utan mer låter mina tankar få en plats att bo på.
Sen när det gäller internet beroende så har jag många i min omgivning som sätter sig vid datorn det första de gör när de kommer hem från jobbet och sen blir de sittandes där istället för att umgås med sin familj och sina vänner. Det är - tror jag - ett sätt att fly vardagen och tristessen man kanske lever i.
// Veronica
BTW - kan du sms:a ditt mobilnummer till mig? Jag har köpt ny mobil och alla mina nummer är borta =(
E o V mest att om jag kanske varit ledsen o inget sagt o så får folk som tycker att jag borde berättat läsa de här...
mer missförstånd handlar de nog om i mina fall... skulle inte heller tala genom bloggen saker som jag inte skulle våga säga face to face...
men de där om att komma hem o sätta sig framför burken... yes, de är gamla johanna det... jag försummade inte mina barn, eller?....nää jag tror inte iaf...men jag flydde...helt klart.
Oj, vilket intressant ämne…
Att internetberoende existerar är väl ett känt och väldokumenterat fenomen i dag. Framför allt så är det många ungdomar som far illa av att byta ut verkliga livet mot nätet. Många blir deprimerade och har problem med att finna sig till rätta i verkliga sociala situationer. Men även av andra hälsoskäl så kan det väl ibland vara viktigt att tänka på hur mycket tid man spenderar stillasittande vid en dator. Många kan sitta större delen av dygnet med bloggande, chattande och spelande.
En god vän sa till mig en gång. ”Många använder sin blogg som en slags bikt med en inbyggd förlåtelse i”, det ligger väldigt mycket i det. Dvs att man använder bloggen i ett syfte som inte är ok i verkliga livet, men att det liksom skulle vara ok bara för att man uttrycker sina tankar i en oskyldig ”blogg” och inte nämner några namn.
Att medvetet skriva illasinnade saker om personer som man vet läser bloggen och dels att andra läsare är mycket medvetna om vem det skrivs om är snarlikt mobbing.
Sen kan det väl ibland även vara så att man skriver saker som man faktiskt borde ha berättat för någon först, det är inte alltid så himla kul att få info via en blogg.
Som du redan vet tidigare så tycker jag dessutom att man ska vara lite försiktig med vad man skriver på nätet, man vet liksom aldrig vem som läser och vad de använder informationen till.
En dagbok för mig är en hemlig bok, där man skriver sina innersta tankar med en penna och som ingen annan får läsa… :-D , men jag är ju gammaldags.
tror det finns olika perioder och med dom olika sätt att vara social.
Vissa perioder är jag jätte osocial och hör knappt av mig ens på nätet. Har en lång sådan period just nu. Förr gjorde jag dagliga inlägg på AFF tex men nu några månader har jag knappt hört av mig ens i min ank grupp.
Inte till andra irl heller i o för sig...
Men jag tycker det är ok att inte vända sig till nån särskilld med sina tankar. Vafför inte få dela dom med 'ingen' och 'vem som helst'
Tycker det kan kännas lättare så... att inte behöva prata om saker och ting just då man lägger sitt inlägg utan man kan välja om man vill läsa kommentarer eller ej.
Du kommer säkert så småning om att lämna din datorvärld och återgå till din irl värld.
Kram
Karina
Karina> Fast jag tycker inte att jag lever i datorvärlden utan att jag har ett sunt beteende gentemot det. Förr under AFF perioderna var jag nog mer aktiv i nätvärlden än irl...men de berodde ju på mitt mående. Surrar mest just nu =)
Skicka en kommentar