Vi pratade mycket om Tina, och jag märker att jag fortfarande har den
djupaste djävligaste sorgen att tackla... Fast jag vet också att Tina
inte vill att jag är ledsen..
Har saknat men inte gråtit idag. Har bara haft en Tinadag! Tänkt på
alla våra samtal och hur vi skrattade, hennes helt fantastiska skratt!
Det smittade av sig! Hur glad hon skulle vara för mig att jag fick
plastiken men aldrig erkänna det!
"Jävla idiot - dig går ju inte umgås med när du har en sån där
platt mage, då ser ju jag tjock ut!! Lilla snärtan!, skulle hon sagt."
Tina! Du fattas mig!
3 kommentarer:
<3
Jag har aldrig förlorat någon som står mig väldigt nära, men jag förstår att sorgen måste vara riktigt tung att bära... *Kramar om*
Tack, nä jag hade inte det heller före Tina... Det är som en sjuk overklighet som man väntar på ska ta slut! Samtidigt som ens förnuft säger nåt helt annat! Snart är det ett år sen hon dog. Ett helt år liksom....
Skicka en kommentar