Alla känslor på en helg!

Jag har nog aldrig varit med om en helg som innehållit så otrolig mkt känslor! Fredagen var i vänners sällskap på ålandskryssning. Jag hade bestämt mig för att faktiskt åka och ha roligt av bara fan, och det hade jag flera ggr om. Jag skrattade, oj va jag skrattade! De var så befriande skönt! Jag finns med på så mkt kort att jag börjar tro jag gillar att synas !? ;-) Det mest pinsamma är att jag finns på bild i Färjan-håkans blogg...

.....eller nä förresten, de mest pinsamma är ju att jag berättar att jag gör det.

Lördagen sov vi mest bort, när vi kom hem hämtade vi Helena och så åkte vi till Tina, där var vi nån timma sen skulle vi hem och döva döva döva och prata prata prata. Men vi hann knappt hem innan dödsbudet kom och vi blev en gråtande hög allesammans. Vi här, veronica där... vi kände att är det nångång vi verkligen måste vara tillsammans alla så är det ju precis just där och då!

Vid 23 tiden efter att ha pratat med Tinas man åkte vi först till henne för de liksom slutgiltiga avskedet. Döda människor skrämmer mig inte, men när det är en av ens bästa vänner som ligger där blir det otroligt smärtsamt. Vi grät, alla grät! Efter vi alla sagt hejdå så bar resan vidare till Uppsala....

Det var de bästa, vi var framme långt över midnatt men oj så skönt. Här lyssnade vi på låtar, vi pratade minnen och vi bröt fullständigt ihop. Vi bara var!

Sen skrämde Sötaste Anki slag på iaf mig med astmaanfall med påföljande ilfart till akuten....

45 min senare kommer hon uttraskande i bara strumpor och vi kunde åka hemmåt igen. Klockan 7 åkte vi hem mot stockholm, helt färdiga i både kropp o själ. Hemma somnade vi av ren utmattning....

Dagen idag har varit lugn, jag har andats och vi har pratat pratat pratat....

Tinas son ringde på kvällen och ville leka med M så vi åkte dit, köpte pizza åt med jonny och barnen. Det var både skönt och asjobbigt att komma hem till Tinas lägenhet och veta att hon faktiskt aldrig mer kommer vara där... (hon är nog där förvisso, men ni förstår va jag menar)

Men det var framförallt skönt att sitta där med dom. Vi pratade och skrattade! Vi åkte efter några timmar och i bilen blev det lite tufft, men jag lät tårarna rinna ett tag....

Just nu känner jag lugn. Fast natten skrämmer mig....

Syster-Yster, Människor som du är unika. Det du gjorde är inte bara ett jobb... det är så otroligt mkt mera! Jag kommer alltid älska dig för det! Det känns tryggt att veta att det jobbar sådana människor som du i vården.